Underhållare har rätt till privat sfär

Skilsmässan mellan Laila Bagge och Niclas Wahlgren har – hittills – lett till tre fällningar i Pressens Opinionsnämnd. Båda parter har PO-anmält och båda har fått rätt.

Vilka tidningar det gäller? Blunda i en sekund och gissa.

Javisst är det Hänt i veckan och Hänt Extra.

Utan att vi vältrar oss i tidningarnas påståenden, krävs det ändå en kort beskrivning:

I nummer 51 2014 av Hänt extra toppades förstasidan av rubriken Hemligheten bakom skilsmässan! Niclas kärleksäventyr med en annan kvinna!. Inne i tidningen citerade en anonym källa Laila Bagge som påstods ha sagt att ”Nicke har inte hållit sig på rätt sida av staketet”.

Niclas Wahlgren har alltså, enligt tidningen, varit otrogen, vilket lett till skilsmässan. Detta anmäldes av honom. I mitt beslut konstaterade jag att det inte är PO:s uppgift att utreda vad som är sant, utan om det som skrivits tillfogad anmälaren en oförsvarlig publicitetsskada.

I det här fallet bedömde jag att allmänintresset var lågt, eftersom Niclas Wahlgren inte är en samhällsbärare, någon vi kan utkräva ett offentligt ansvar av, utan någon som underhåller oss. Därmed var påståendet om otrohet ett otillbörligt intrång i hans privatliv. PON ansåg detsamma.

För Laila Bagges del anmälde hon tre artiklar ur olika nummer av Hänt i veckan från 2015. I artiklarna utpekas hon bland annat som hämndlysten. Hon påstås bland annat ha agerat så att Niclas Wahlgren inte kom i fråga för en TV-produktion. Hon beskylls i en annan artikel för bristande omdöme och girighet. Hämndlysten, girig och omdömeslös – nedsättande uttryck, som beskriver en människas karaktär och som är i princip omöjliga att försvara sig mot. Fällning.

Hon anmälde även att Hänt Extra påstod att hon dejtade en Robinsonstjärna och att de hade kärleksmöten runt om i Sverige. Ännu en fällning.

Man kan naturligtvis ha synpunkter på fällningarna av typen ”Dom har sig själva att skylla. Den som sig i leken ger…”.

Det finns naturligtvis ett korn av sanning i det. Och leken på den offentliga arenan kan vara grym.

Den som tycker att Niclas Wahlgren säger något korkat i en radiosändning kan få hånet att eka mellan de sociala medierna. Och om en TV-recensent i en kvällstidning tycker att Laila Bagge har en sällsynt ful klänning i TV eller uppför sig arrogant kan han eller hon klippa till så det dånar om det.

Det här är saker som handlar om deras offentliga roll som underhållare, en roll de själva valt. Den leken får de tåla.

Men att uppträda på en offentlig arena – sjunga, dansa, trolla eller spela fotboll – innebär inte att man förlorar rätten till en skyddad sfär. Allmänintresset runt den som underhåller oss gäller prestationen, inte det privata. Dit en skilsmässa hör. Och allmänintresset stiger inte bara för att vi är nyfikna.

Till det kommer den rent mänskliga aspekten. Jag skulle vilja travestera ugglan i Fablernas värld (*):

Kändisar har också människors känslor. Kändisar är väl också människor?

(Journalisten den 16 maj 2016)

Är det naivt att tala om pressfrihet i Turkiet?

Har Turkiet någonsin varit så i fokus i nyhetsflödet som just nu?

Flyktingströmmen in i landet, överenskommelsen med EU om hur flyktingarna som tar sig till Europa ska hanteras, tidningar som stormas, journalister som sparkas i tusental, fängelsedomar mot journalister, holländsk journalist som grips i sitt sommarhus i Turkiet för en kommentar om Erdogan i Metro, Erdogans försök att straffa en tysk satiriker och turkiska ambassadens påtryckning för att få TV4 att avstå från att visa dokumentär om folkmordet på Armenier.

Tankarna mal i huvudet på mig när jag sitter på planet till Istanbul. Är det naivt att åka dit och prata om svensk tryckfrihetslagstiftning och det pressetiska systemet?

Jag är inbjuden av svenska konsulatet och den turkiska avdelningen av Transparency International. Värdarna borgar för att mötet är på allvar. De menar att det är just sådana här diskussioner som behövs, när mörkret sänker sig över Turkiet.

Pera Palace Hotel Jumeirah har allt för att kvala in bland de legendariska. Klart 1892, favorit bland Orientexpressens lyxresenärer och med bilder på väggarna av gäster från fordom; Greta Garbo, Zha Zha Gabor, Ernest Hemmingway och Mata Hari.

Konferensen hålls i en brun, fönsterlös sal i källaren. Väggar, dörrar, takbjälkar, allt går i brunt. En lugnande färg. Kanske behövs det, för oron i salen är påtaglig.

Ett sjuttiotal journalister från olika delar av Turkiet är här. När jag berättar om världens äldsta tryckfrihetslag, som fyller 250 och världens äldsta pressnämnd, PON, som fyller 100 är det knäpp tyst i salen. Man skulle kunna höra en nål falla mot den ljusbruna heltäckningsmattan.

Särskilt intressant blir diskussionerna runt de svenska artiklar som jag visar och förklarar. Hur skulle Håkan Juholt ha behandlats i de turkiska medierna om hans kris inträffat här? I ett land där näthatet eskalerar skulle en tidning avslöja anonyma näthatares identitet? I båda fallen tvekar de flesta i publiken. Politik är ett minerat område och ska verkligen privatpersoner som vill vara anonyma i ett land med växande repression hängas ut offentligt?

Paneldebatten är dagens höjdpunkt. Fem personer i frontlinjen för tryckfrihet i Turkiet. Tre av dem är läsarombudsmän på några av de större tidningarna. Alla vittnar om ett klimat som blir allt värre. Under konferensen kommer till exempel nyheten att två journalister vid Cumhyriyet dömts till två års fängelse. Situationen sammanfattas av Turgay Olcayto, ordförande för turkiska journalistföreningen. Vi är vana, säger han. Sisådär vart tionde år blir det en statskupp och vi går igenom en svår period. Vi kommer klara det här också. Men så avrundar han:

"Fast det har ju aldrig varit så illa som nu."

Flera kommenterar möjligheterna att bryta den negativa utvecklingen till exempel genom att bygga en oberoende pressnämnd efter svensk modell. Klart att det skulle gå, verkar de vara överens om. Men det är så avlägset, eller som Milliyets läsarombudsman Belma Akçura uttryckte det: den svenska erfarenheten känns som en utomjordisk upplevelse, "an extra terrestrial experience".

Vår vardag som en avlägsen dröm.

(Journalisten den 4 maj 2016)

Journalistisk framtidstro i Myanmar

Thang Deih Tuang ser lite blyg ut när han sätter sig ned bredvid mig. Jag har just avslutat en föreläsning om pressetik för Myanmars (Burmas) journalistiska institut, elva våningar upp med en skranglig hiss i ett hus på Seik Khan Tar Street i centrala Yangon, som Rangoon numera heter.

Utöver principerna för etisk självreglering av medierna har vi bland annat diskuterat näthat (vanligt även i Myanmar), vad en politiker måste tåla från medierna och om kändisar, som artister och skådespelare, är samhällsbärare.

Inför föreläsningen var jag orolig för att frågeställningarna inte skulle kännas relevanta; att de skulle sitta tysta. Så blev det inte, diskussionen var minst lika livlig som med svenska journalistelever.

I Myanmar finns ungefär 4 000 journalister. De flesta arbetar för medier som på ett eller annat sätt är knutna till staten. De flesta – upp emot 90 procent – saknar helt utbildning i sitt yrke. Det förklarar varför det lilla journalistinstitutet, sponsrat av privata pengar och andra länders hjälporganisationer, fått en central roll. Kurserna är fulltecknade. När jag besöker institutet håller för övrigt Mats Wikman från Fojo som bäst en tvåveckorskurs i internetbaserad journalistik i lokalerna.

Jag vill tala med Thang eftersom jag undrar varför han valt journalistik som sitt yrke, i ett land som tills helt nyligen var en av världens hårdaste militärdiktaturer. Ett land som regelmässigt dömde även milt kritiska journalister till hårda fängelsestraff. Ett land som – trots att Aung San Suu Kyis parti när som helst väntas bilda regering – fortfarande skickar journalister i fängelse om de skriver något som misshagar militären eller ens nämner konflikten runt de statslösa muslimerna, Rohingyas, i den del av landet som gränsar till Bangladesh.

– Journalist är världens viktigaste yrke, säger han. Som journalist kan jag bidra till ett öppet samtal, som ökar förståelsen människor emellan och minskar konflikterna mellan olika folkgrupper.

Thang är 21 år och kommer från den västra delen av landet, delstaten Chin. Hans familj är fattig. De är bönder, odlar mest majs och andra grödor för sitt eget uppehälle. Han har åtta syskon och familjen bor så isolerat att de inte kan sälja vad de odlar. Det är helt enkelt för långt till marknaden och de har inte tillgång till någon bil.

Jag undrar, lite förvånad, hur det kan komma sig att han har råd att vara här, mitt i Yangon, och plugga journalistik.

– En av mina bröder lyckades ta sig till Malaysia, säger han. Efter fem år där hade han råd att flytta till USA. Nu arbetar han på en biltvätt i Michigan och skickar hem pengar till familjen. Först kunde jag studera olika ämnen på universitetet här i Yangon i sju månader. Det var under den tiden som mitt intresse för journalistik vaknade. Och nu är jag här.

– Jag hoppas kunna arbeta ett tag i något mediehus här i staden, för att få erfarenhet. Men min dröm är att kunna flytta tillbaka till min hembygd och starta en internettidning på vårt eget språk. Någon sådan finns inte idag. Det är vad jag skulle vilja bidra med.

(Journalisten den 23 mars 2016)

Ordet ”mördare” är inte mycket längre än ”Anton”

Ska man namnge terrorister?

Det var en privatperson som nyligen väckte frågan i ett mejl till mig. Han resonerade så här:

En drivkraft för terrorister är att få sitt namn inskrivet i historieböckerna. Är det rimligt att gå dem till mötes? Ta Utøya. Brevskrivaren hade hellre sett att man rapporterat om händelsen utan att nämna Breiviks namn. Kallat honom terroristen, förövaren eller mördaren i stället. Att minnas förövarens namn framför offrens är fel.

För egen del tror jag att terrorister kan ha helt andra drivkrafter; allt från förtvivlan via ideologisk övertygelse till hjärntvätt. I alla händelser är han eller hon en förbrytare som utför sina illgärningar med andra människors liv som insats.

Ska vi straffa dem med anonymitet?

Svaret är givetvis nej. Det är inte medias uppgift att straffa. Media ska rapportera, se till att medborgarna är väl informerade om viktiga händelser i samhället. Ledstjärnan är allmänintresset.

Likväl som allmänheten har rätt att få veta vilka politiker som missbrukar sin ställning eller tjänstemän som låter sig korrumperas, har vi rätt att få veta vem som begår allvarliga brott, som terrorism.

Runt dem som bygger eller river vårt samhälle är allmänintresset stort.

Men det finns en aspekt på mejlet jag fick, som ligger kvar och gnager. Det är HUR media namnger och beskriver skurkarna.

Clark Olofsson blev Clark med hela svenska folket. Anders Behring Breivik fick de första dagarna efter sitt massmord framträda i medierna med sina egna bilder. Det var bilder på honom med vapen i hand iförd stilig, påhittad uniform. Bilder enbart avsedda att förhärliga honom och hans verk.

Senaste exemplet är mördaren på skolan i Trollhättan. Den 24 oktober 2015 var Aftonbladets huvudrubrik på förstasidan Så valde Anton ut sina offer. Samma dag var Expressen inte mycket bättre: Här söker Anton, 21, sina offer. I båda fallen var rubrikerna illustrerade med bilder på den Darth Vader-liknande figur, som med svärdet i hand dödade två personer innan han sköts till döds av polisen.

Problemet är inte bilden eller den omfattande rapporteringen. Inte heller att Anton Lundin Pettersson namngavs. Allmänheten har rätt att få veta.

Nej, problemet är användningen av enbart förnamn. Det är för nära, blir alltför familjärt. Det signalerar, även om det inte är tidningens avsikt, att han är en av oss.

Jämför med självmordsbombaren vid Drottninggatan i Stockholm i julruschen 2010. Han smög in på Bryggargatan, mixtrade med sin bomb och sprängde sig själv i luften. Taimour Abdulwahab var Sveriges förste självmordsbombare.

Blev han någonsin Taimour med svenska folket?

Jag förstår att ”Anton” är ett lockande kort rubrikord. Men ”mördaren” är inte särskilt mycket längre.

(Journalisten den 12 februari 2016)

Besöksadress Kungsgatan 62, Stockholm Postadress Box 223 10, 104 22 STOCKHOLM E-post Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Telefon 08-692 46 20 Telefontid Mån-torsd kl 09.00-17.00. Fredag kl 09.00-15.00. Lunchstängt 12.00-13.00. Dag före röd dag kl 09.00-12.00.


Ansvarig utgivare Ola Sigvardsson