Historierna måste berättas

Historierna måste berättas. Hur hemska de än är vill vi veta vad som hände där ute på Utøya. Att berättelserna återges och dokumenteras är inte bara en fråga om att tillfredsställa vårt – berättigade – behov av att få veta. Det handlar också om en dokumentation för framtiden, något vi är skyldiga inte minst dem som dog på ön.

Men när och hur ska vittnesmålen redovisas?

Dådet på ön inträffade sent på fredagseftermiddagen den 22 juli. Redan nästa dag publicerade en rad tidningar vittnesberättelser.

Med tanke på att tidningarna tryckts under natten hade dessa lämnats inom några timmar efter tragedin. Av människor som förmodligen varit med om den mest fruktansvärda upplevelsen i sina liv. Rädda, frusna, förtvivlade och vilsna, men vid liv – och många säkert med ett starkt behov av att berätta vad de varit med om.

Men är det en lämplig terapi för en människa i chock att tala med en journalist?  Är det rimligt att journalister drar nytta av offrens behov av att prata ut?

Jag är naturligtvis medveten om det enorma behov av att få veta, som fanns hos oss alla som följde tragedin på avstånd. Och en journalists roll är att komma nära och skildra så troget som möjligt.

Ansvaret ligger på redaktörer och utgivare. I deras roll ligger att, med viss kyla, väga allmänhetens behov av information mot brottsoffrens integritet.

Den här lördagen, den 23 juli, hade till exempel Expressen en sida med sex vittnesmål. Personerna presenterades med fullständigt namn, ålder och i fem fall med bild. Berättelserna är lika detaljerade som fruktansvärda. De berättar naturligtvis inget som framställer dem själva i dålig dager, nej, det pressetiska problemet är att tidningen exponerar deras dödsångest.

Ett särskilt problem i det här fallet är att Expressens reportrar inte talat med dem själva. Alla sex intervjuerna presenteras i citatform, men mot slutet framgår att ungdomarna talat med Sky News, Norska Dagbladet och NRK, inte Expressen.

Det gör namngivningen av dem än mer tveksam. Tidningen har inte själv kunnat förvissa sig om att de är i rimlig balans vid intervjun, att de förstått att de talat med en reporter som ska skicka ut deras ord över världen.

Autenticiteten hade sjunkit om berättelserna presenterats anonymt, men mot bakgrund av den korta tid som gått sedan tragedin är det min mening att det hade varit ett ansvarsfullt sätt att hantera materialet.

Men historierna måste berättas.

Söndagen den 31 juli hade Dagens Nyheter ett porträtt av Elise Myhrer, 15 år, som var med på ön. Det har gått nästan en vecka vid intervjun, flickan är hemma i trygghet, hon väljer att träffa tidningens reporter och resultatet blir en nära, detaljrik och oerhört skakande berättelse. Med rädsla och dödsångest, men berättad på hennes villkor.

Ola Sigvardsson

Allmänhetens Pressombudsman, PO

 

 

 

 

Besöksadress Kungsgatan 62, Stockholm Postadress Box 223 10, 104 22 STOCKHOLM E-post Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Telefon 08-692 46 20 Telefontid Mån-torsd kl 09.00-17.00. Fredag kl 09.00-15.00. Lunchstängt 12.00-13.00. Dag före röd dag kl 09.00-12.00.


Ansvarig utgivare Ola Sigvardsson