Goda skäl att gå med på källans begäran

En representant för nazistiska Svenskarnas parti anmälde i fjol Arbetarbladet till PO. I en intervju med en reporter hade han begärt källskydd. Han var gruppledare för partiet och hade uttalat sig tidigare i tidningen, men nu kände han sig hotad och levde under skyddad identitet.

Intervjun handlade om några lokala nazister hade deltagit i den uppmärksammade attacken på en fredlig demonstration i Kärrtorp i södra Stockholm. När intervjun trycktes var gruppledaren ändå namngiven. Utgivaren, Daniel Nordström, ansåg att en representant för ett parti är en offentlig person och inte kan agera anonymt.

Partiföreträdaren anmälde publiceringen till mig – och jag friade tidningen, liksom senare Pressens Opinionsnämnd. Orsaken var att jag ansåg att publiceringen inte tillfogat honom en oförsvarlig publicitetsskada. Han var trots allt, som utgivaren påpekade, en känd representant för detta parti. Men tyngst vägde alltså att uppgifterna i artikeln inte var nedsättande för honom.

Jag noterade i mitt beslut att brott mot källskyddet inte prövas av PO/PON utan av Justitiekanslern. Gruppledaren anmälde saken till JK, som inledde en förundersökning.

Den 29 januari i år kom beslutet. Åtal väcktes inte eftersom det inte gick att klarlägga exakt vad som sagts under intervjun. En mening i JK:s beslut fick mig att haja till:

”Det kan påpekas att ett krav om att få vara anonym inte kan göras gällande i efterhand utan måste framställas innan några uppgifter lämnas.”

Trots att jag arbetat mer än 20 år som reporter har jag aldrig reflekterat över i vilken fas av en intervju som ett önskemål om källskydd yttrats. Jag minns många tillfällen då en källa berättat saker av stort intresse, men avslutat med ”…men det kan du inte skriva!” och när jag propsat gått över till ”…men sätt inte ut mitt namn!!”.

Enligt JK skulle jag alltså i en situation som denna kunnat röja källans identitet – utan att bryta mot källskyddet. Var står det i lagen? Jag frågade JK Anna Skarhed.

Hon hänvisade till boken Yttrandefrihetsgrundlagarna, skriven av Hans-Gunnar Axberger, professor i medierätt – och tidigare bland annat PO. Och, mycket riktigt, på sidan 156 skriver han:

”Den som blir uppsökt av en journalist för en intervju och besvarar de frågor som ställs utan att framföra önskemål om anonymitet är inte skyddad och kan inte heller i efterhand ställa krav på sådant skydd.”

Jag ringde honom och frågade om det står i lagen, eller är en tolkning han själv gjort. Han sa att det möjligen är en tolkning han gjort, men en helt rimlig tolkning av hur tystnadsplikten för en journalist är konstruerad.

Inte underligt att JK misslyckades med att reda ut om källskyddet brutits när det gällde gruppledaren för Svenskarnas parti, när man inte bara skulle klarlägga att källskydd hade begärts, utan också i vilken fas av samtalet det skedde.

Samtidigt kan jag väl tycka att den journalist som ställs inför en senkommen begäran om källskydd i allmänhet har goda skäl att gå med på den. Åtminstone om man vill komma tillbaka till källan igen.

(Journalisten den 4 mars 2015)